Den här tiden på året hör jag mig själv och andra säga att nu händer allt på en gång. En vill liksom att allt ska bromsas in för att det nya och vackra ska kunna registreras och avnjutas. Allt förändras; dofter, ljud, natur och kultur. Strindberg skriver i Röda rummets inledning att Där var ett liv och ett kiv. Precis så.
Det är som en revolution varje år. Allt dött lever igen, allt fult blir fint. Tänk om samhället åtminstone en gång i ens liv kunde genomgå en sådan metamorfos. Men nej, i stället är det ständigt slut på pengar till nödställda, slut på solidaritet och snart slut på natur. Men en sak går bra på Gotland just nu — krig. Krig och upprustning. Men när Gotland återigen bestyckas tänker jag inte på 200 manliga fina jobb. Jag tänker på misär och död. För att inte gå under av sorg sjunger jag på ledmotivet ur Mel Brooks krigssatir, Springtime for Hitler and Germany… tralala!
Men sen ser jag att pionen Festiva Maxima med hjälp av bara lite kobajs redan rest sig två decimeter över jordens yta. Med spensliga F!-rosa stjälkar pekar den upp mot vårhimlen. Liten och stark med löfte om en explosionsartad skönhet framåt midsommar. Ingen och inget kan stoppa den. Bredvid pionen och längs syrenhäcken där fiberkabeln grävdes ned i höstas har jag sått lite gräsfrö. Gråsparven, koltrasten och sädesärlan gör sina bästa för att paja den planen. Jag låter dem hållas med sina näbbar fulla av frö. Grönt blir det ju även av maskrosor brukar jag tänka.
Det är inte Mel Brooks som gör att jag orkar njuta den här tiden. Det är Festiva Maxima och småfåglarna. Jag vänder öronen bort från vapenskramlet. Jag lyssnar på fågelkvittret och det nästan hörbara väsandet när stjälkar från blommor reser sig ur mullen och knäppandet när bladen brister ur sina kapslar på träd- och buskgrenar.
Hoppet om en bättre värld överger mig aldrig. Jag lyssnar alltid efter förändringens ljuva brus. Där hörs det igen! — Där var ett liv och ett kiv.
Tomas Pettersson — Aktivismansvarig