Mitt barn cyklar runt runt på parkeringen, cykeln är röd och jag har just tagit loss stödhjulen. Hon ropar så högt att det ekar i hela kvarteret:JAG KAN JAG KAN JAG KAN! och jag stannar upp för att titta på när hon övar slalomcykling och inbromsningar.
I Sverige får flickor cykla. Flickor. Det är ett ord som brinner. Jag borde skriva ”barn som identifieras av omvärlden som flickor” för hur många av världens flickor har någonsin fått möjligheten att reflektera över sin egen könsidentitet? Mina barn har fått den möjligheten och det barn som vinner sin frihet på en röd cykel känner sig som en flicka.
Samtalet här hemma är ständigt pågående; kan flickor spela kula? Varför får inte flickorna i Bullerbyn vara med och tävla om att spotta längst? Mamma varför får inte Lucy och Susan strida för Narnia? Jag berättar och svarar och med stålhård blick och darrande röst säger min sjuåring att de inte var kloka förr i tiden. Åh lilla barn, om du visste hur det ser ut i världen idag, nuförtiden, nu när du cyklar själv i kvarteret och sjunger högt att du kan. En dag kommer du att förstå hur många strukturer som försöker fängsla dig och tills dess ska jag göra allt jag kan för att bryta dem.
Vi går i en mörk tunnel av patriarkalt förtryck men jag bär mina barn med ansiktet riktat mot ljuset där framme, det rosa ljuset i tunneln20s slut och när vi är framme är det deras frihet att existera som är lönen för vårt hårda arbete, förr i tiden och nuförtiden. Att vara feminist är att känna glädjen av ljuset i tunnelns slut, att välja att gå i riktning mot det även om det ibland är becksvart runtomkring. Att vara feminist är att veta att en dag kommer alla barn i världen ha samma rätt att vara fria, att kunna, att vara suveräna i sin egen identitet.
Agnes Lundgren