Ingen är fri förrän alla är fria, sa medborgarrättsaktivisten Fannie Lou Hamer. Kampen för jämlikhet och fred för jordens alla varelser och för Jorden själv är så ofattbart omfattande att en kan bli utmattad vid blotta tanken. Och samtidigt – för många av oss är det inte ens ett val. För många av oss är kampen en överlevnadsstrategi. Kampen för ett liv utan våld, hot och kränkningar. Kampen för frisk luft och rent vatten. Kampen för kärlek och glädje – för ett liv värt att leva.
För ett år sedan sjukskrevs jag för utmattningssyndrom och panikångest. Som så många andra. Sjukskrivningarna ökar på Gotland och i hela riket, och bland kvinnor är psykisk ohälsa är den främsta orsaken. Stress- och ångestrelaterad problematik ökar allra mest.
För som så många andra feminister gick jag in i det här patriarkala sammanhanget med så oändligt mycket att bevisa. Jag skulle komma med de mest välförberedda förslagen. Jag skulle hålla välskrivna tal på varje möte. Ha de bästa argumenten. I alla ämnen och frågor. Och jag skulle ensam ta emot de härskartekniker som maktens rum är så full av.
Vi måste bli fler – fler som röstar så vi kan vara fler i fullmäktige. Vi måste se till att ingen står ensam när de där härskarteknikerna kommer. För ensam är inte stark – det där är patriarkatets värderingar. Feminismen kommer med den rakt motsatta uppmaningen: Vi gör det tillsammans!
Men den yttersta anledningen till min utmattning är inte fullmäktige eller ens politiken. Det är det patriarkala och kapitalistiska samhälle vi lever i. Där jag tvingas sälja mitt liv som en vara på arbetsmarknaden, och samtidigt göra en massa obetalt men helt livsnödvändigt omsorgs- och solidaritetsarbete. Där både min och Jordens produktivitet ständigt tvingas öka för att föda tillväxthjulet, samtidigt som våra resurser blir allt knappare. Där jag ständigt måste kämpa mot de känslor av otillräcklighet och bristfällighet som patriarkatet och kapitalismen lär mig att känna, om jag inte jobbar lite hårdare och konsumerar lite mer.
Nu lämnar jag snart min plats i regionfullmäktige. Men jag lämnar inte kampen, eftersom den inte är självvald. Det valdes åt mig och alla andra vars väsen och kroppar inte ges plats fullt ut i det här samhället.
Den verkliga medicinen mot min utmattning är jämlikhet och välfärd. Den verkliga medicinen är en feministisk revolution. Gör det möjligt – rösta rosa!
Elin Bååth, fullmäktigeledamot