Nu ska jag berätta lite om varför ekvationen bank + myndighet = diskriminering går ihop alldeles perfekt. I Visby. Idag.
Nu ikväll är jag alldeles tom inuti men låt mig börja från början. Jag skulle träffa C som råkar vara från ett annat EU-land på lunchen idag och hjälpa honom att fixa ett bankkonto. C är en sådan där fantastisk ung person från ett land med öppen diskriminering av hans ”sort” – helt ovetenskapligt och fördjävligt förstås. Han är här på Gotland och han vill jobba – inte sitta på gatan och be om enkronor. Det vill förresten ingen av de som nödgas till det. Alla vill ha ett jobb. C har jobb ibland också. Påhugg på ett par tre dagar eller en eftermiddag med att kratta i någons trädgård. Nu behöver han ett bankkonto.
C har tidigare fått ett svenskt samordningsnummer. Så att skatteverket kan få in skatt från honom. Han får dock ingen välfärd för skattepengarna. Det har regeringens samordnare Martin Valfridsson, regeringen och Sveriges kommuner och landsting sett till. För att kunna få sin lön behöver han nu ett bankkonto. Efter tio minuter väntan på bank 1 får vi veta att C behöver ett svenskt ID-kort. Han har ett nationellt ID-kort från sitt hemland men det går inte idag. Bank 2 bekräftar detta efter 30 minuter väntan. De berättar också att om han inte hade haft ett samordningsnummer (och alltså inte kunnat betala in skatt) så kunde han ha fått ett enkelt bankkonto med ett elektroniskt bankkort. Vi hastar till snuten som efter noll minuter väntetid berättar att det är skatteverket som utfärdar ID-kort för de som inte är svenska medborgare. På skatteverket får vi vänta i 20 minuter. Sedan får vi veta att samordningsnummer inte duger för att få ett ID-kort. C måste ha ett personnummer. Vi får en fyrsidig blankett som vi ska fylla i. Jag frågar och den trevliga myndighetspersonen svarar att blanketten finns på svenska och engelska. Smart. Vi fyller i, och vi fyller i. Vi ska lämna intyg från arbetsgivare – som inte finns. Som inte finns eftersom C inte kan ta ett jobb utan det rimliga kravet att kunna få lön. Och för att få lön måste han ha bankkonto. Och …, ja ni förstår. Joseph Hellers Moment 22 liksom. Jag ringer vännen A: Han kommer aldrig att få svenskt personnummer. Han har ju inget jobb. Berättar hon.
Jag känner mig helt vansinnig. Öppen rasism! För kom inte och påstå att en direktör, advokat eller managementkonsult från London skulle få fylla i vad hans mamma hette som ogift, var hans bröllop var registrerat etc. Han hade iofs. aldrig behövt det. I hans mycket finare fall hade banken fixat kontot på en sekund. I skatteverkets reception, med puls på 300, noll blodsocker och stressvett över hela ryggen, sneglar jag över mot C. Han sitter med sin telefon och ser ut som om inget hänt. Som att det här är normalt. Han tackar för hjälpen och då slår det mig. Han är van vid att bli bemött så här. Att bli särskild. Att diskrimineras. I Visby idag såg jag öppen rasism och hans reaktion är att han är lite hungrig. Vi äter indiskt. Jag har lugnat mig nu till kvällen men känner mig bara tom.
Riv Europas gränser – riv alla gränser. Sudda bort nationsbegreppen. Det är enda vägen framåt.
Inga gränser. Inga nationer. – They are illusions – and not the solutions they promised to be! (ur Evita)