Förra sommaren vågade jag mig iväg på ett öppet möte med F! Gotland i Almedalsbibliotekets foajé. Att mitt hjärta klappade till vänster samtidigt som jag utövade mitt liv till höger var något jag var rätt smärtsamt på det klara med. Precis som vanligt trodde jag väl också att jag skulle kunna ge en del av min tid för något jag trodde var bra. Jag hoppades att det skulle uppskattas. Så blev det också.
När jag ser tillbaka på hur jag tänkte inför det där första mötet slås jag av något helt sjukt – Jag hade inte en enda tanke på att något skulle kunna påverka mig. Att jag, JAG! skulle lära mig något. Eller att jag skulle komma att ifrågasätta mig själv, mina val, och min makt. Jag klarade ju mig så bra utan den där feminismen.
Det känns som så längesen…
Det gick snart upp för mig att feminism både är politik och förhållningssätt. Det senare gör det nästan omöjligt att vara en del av den feministiska rörelsen utan att också ständigt ifrågasätta omvärlden och sig själv. Vad ger mig rätt att köra bil? Varför bor jag större än andra? Varför ska någon lyssna när jag talar? Vem i helvete har godkänt att jag får äta kött?
Kraven vi feminister ställer på oss själva och på andra kan ibland kännas omöjliga att möta. Det finns så många enklare lösningar – t.ex. i kapitalismen och i rasismen – som nästan inte ställer några krav alls på den som förordar den – allt jobbigt ska ju utföras av ”de andra”. Enkla lösningar på våra svåra problem blir banala, felaktiga och ointressanta för feministen.
För mig – och för feminister – är det i motstånden, i svårigheterna och i allvaren som något blir intressant. Att bli medveten om sin maktposition och andras sämre position i alla ohälsosamma och farliga maktstrukturer är en del av varje feminists utveckling och liv. Att synliggöra dessa strukturer är en skyldighet för oss feminister. Det är inget vi påpekar för att vara ”finare” än andra. Det är något vi gör för att vi måste. Vi måste varje dag, på varje plats och i alla sammanhang avslöja maktens fula kejsarkläder och skrika – se där! Makten är bara en naken tönt! En människa som Du och jag – varken mer eller mindre.
Ofta finner jag mig själv rätt långt upp i de där hierarkierna och den insikten kan göra ont. Jag kan hata det. Att jag blir lyssnad på. Att jag inte alltid lyssnar. Men det är så enkelt med förhållningssätt. Ju mer en hänger sig till dem desto tydligare ser en också lösningen på gåtorna. Det har gått så långt så att jag på allvar menar att alla politiska beslut borde testas på mig. Gynnar beslutet mig på individnivå så är jag emot det.
Ett och ett halvt år efter mitt första möte med feministerna — Alida, Victor, Elin, Ulla, Nina, var där fler? — kan jag inte förstå hur jag var innan feminismen omslöt mig med sina vackra händer och sådär lagom hårt tryckte till med naglarna i mitt halvfasta hull. Bara det att jag idag är vegan. Något sådant var nog otänkbart innan jag gick med i F!. Nåja, det kanske egentligen inte var så mycket mer jag gjorde än att knalla ner från jobbet på S:t Hansgatan till Almedalen den där sommarkvällen. Den kanske är en kraft som en inte kan stå emot.
Den. där. feminismen.