Metallbasen Anders Ferbe har nu klivit in i kampen om Ojnareskogen. I en debattartikel manar han regeringen att för kalkindustrins väl och ve göra en kompromisslösning vad gäller Länsstyrelsens Natura 2000-förslag som innefattar Bunge Ducker, Nordkalks område i Ojnareskogen. Han menar att Natura 2000 i området skulle hota det han beskriver som ”en av Gotlands starkaste och viktigaste näringar”.
Enligt Almas Heshmati, professor i nationalekonomi, vid Internationella handelshögskolan i Jönköping, samt en rad andra framstående nationalekonomer, rör det sig om ett 50-tal jobb som kan försvinna från Gotland, och då bara om Nordkalk väljer att inte ta andra områden på ön i bruk om det blir stopp i Bunge Ducker. Ferbe trycker på med gamla industriargument — industrin är motorn i samhället — och enligt honom är det den tunga industrin som räknas där. Men det är en sanning med modifikation. Turismen är Sveriges största industri — och den omsätter enligt Tillväxtverkets rapport från 2013 ett exportvärde på 105,7 miljarder kronor under 2013 vilket var högre än till exempel summan av livsmedelsexporten (53,4 mdkr) och järn- och stålexporten (46,9 mdkr).
Gotland har behov av året-runt-jobb, det har Ferbe rätt i. Industrijobb finns inte i mängd på ön, men detta kan inte anses vara ett argument som skall påverka Regeringen att kompromissa med Sveriges miljöhänsyn vad gäller Natura 2000-områden. På Gotland är vår främsta arbetsgivare den offentliga sektorn — som nu skriker efter läkare, psykologer och sjuksköterskor. Sedan kommer lantbruket och arbete med produktförädling, byggsektor och handel samt småföretagande i olika former. Alla utom den offentliga sektorn och den lilla industri vi har är beroende av turismen och turismen är i sin tur — liksom alla vi boende här — beroende av vattentillgång och attraktiv natur. Utan detta kan vi räkna med skattebetalarnas flykt från Gotland — både i fråga om turism och året-runt-boende! Redan nu tvekar folk att investera i husen på öns norra delar.
Naturvårdsverket har föreslagit Ojnare/Bästeträsk som nationalpark, vilket skulle vara en samhällsekonomisk tillgång av en helt annan dignitet och långsiktighet än ett kalkbrott två gånger Visby i storlek, där 50 personer kan få arbete i 25 år. Enligt brittiska BBC besöker åtta miljarder turister årligen nationalparker i olika delar av världen och genererar då, sammanlagt, ca 600 miljarder dollar i spenderade pengar. Destination Gotlands reklamsatsning inför 2015 bestod bildmässigt av ”orörd natur”. Enligt företaget en lyckad satsning som gav resultat i ökat resande.
Att förespråka modern kalkindustri som långsiktig lösning för Gotland är att lura svenska medborgare att tro att öns kalkresurser räcker för evigt. Kalkindustrin är inte en hållbar näring. Förr eller senare tar kalken slut, liksom jobben och naturen. Kvar finns bara ett öde hål och torra brunnar på norra Gotland. Hur Ferbe tänker sig att det skulle skapa ett attraktivt klimat, långsiktigt, för vare sig arbetare eller turister är oklart. Nej, Ferbe, det är varken arbetare, gotlänningar, turister eller ens svenskar som skulle tjäna på ett kalkbrott i Ojnareskogen. Det är det bara den finska ledningen hos företaget Nordkalk som skulle göra.